FLYGFOTOGRAFIER AV MÖJLIGA

PORTAR TILL PARADISET, JOURNAL II.

-av Jonas Ellerström

SITUATIONEN ÄR OKLAR, men man föreställer sig att det måste föreligga ett släktskap mellan Jacob Mandeville, född 1926 i York, försvunnen 1971, och Sir John Mandeville,

sammanställare av en vid mitten av 1300-talet vitt spridd berättelse om sina resor i Orienten. För båda tycks den närmast omgivande verkligheten ha varit antingen otillräcklig

eller ofullständig; Jehan de Mandeville, som hans namnform lyder i franska källor, begav

sig vid Mickelsmäss 1322 av från Europa över havet mot Österlanden, lockad av ett ljus

som från koppar i eldsken.

 

Fönsterputsaren på det svenska geneleralkonsulatet i Berlin efter kriget, Jacob Mandeville, såg också en annan värld skymta genom glas-närmast i gestalt av sekreteraren Anne Marie Vogelsang, och när han försiktigt följde henne på hennes dagliga promenader till Tiergarten väcktes hans känsla för det orättfärdiga i att hålla djur inspärrade. I förlängningen skymtar i hans anteckningar en dröm om en naturlig värld, där människan intar sin plats som en art bland andra arter.

       

Visst är det Paradiset de båda Mandevilles söker, var och en i sitt århundrade och en

i sitt århundrade och med sina medel. Sir John kom på kamelrygg till kejsarens Kina,

efter att ha druckit ur ungdomskällan i Polombe (identifierat som Quilon på Malbarkusten);

Jacob försökte från ett egenhändigt byggt flygplan med kamerans hjälp finna de ingångar

till den andra världen som finns dolda i vår.

        

Utopister och fantaster, omöjliga i sin samtid; den en gång lovande geologen Jacob relegerad till städarbete, Sir John efter en tids uppmärksamhet betvivlad och utskrattad.

Än idag sammanfattar Wikpedia nyktert att hans reseberättelse är "ytterst opålitlig och

ofta rena fantasier". Man drar t.o.m Sir Johns fysiska existens i tvivelsmål. Tack vare hans

svenske fotografkollega Albin Biblom har vi till fler uppgifter om Jacob Mandeville; det är

med en hängivenhet som närmar sig samlaren och encyklopedisten Mandevilles som Biblom ordnat resterna av hans arkiv och anteckningar och i flera omgångar ställt ut dem

på orter där Jacob Mandeville verkade; i Groningen 2001, i Berlin 2005.

          

I den aktuella utställningen är det Jacob Mandevilles andra stora journal som står i

centrum som står i centrum (delar ur övriga fyra journaler visas parallellt på Stockholms

Fotoantikvariat). Det är den som innehåller de suggestiva flygfotografierna; liksom de

jättelika jordskulpturerna på Nazcaplatån bara syns från luften var det från det egna

flygplanet som Mandeville skymtade räddningen undan världen-porten till Paradiset.

Också hans föregångare Sir John hade sett det Förlovade landet breda ut sig där han stod på toppen av berget Sinai. Som sentida betraktare kan man ibland undra om Paradisets

natur inte färgats något av Jacobs gluttande genom fönsterglaset; andra gånger skymtar ett landskap som verkar härröra från Hieronymus Bosch.

      

Stjärnorna, menade Jacob Mandeville, var själar, de återstoderna av levda liv eller

kanske snarare dessa liv i en och renare form. Genom hela Albin Bibloms presentation

av hans posthuma verk löper samma dröm-att det finns en annan värld, och att vi kan

kan vara med och skapa den.

Jonas Ellerström 2011

 

Utställningstext i samband med visningen av "Journal II" 

på Galleri Örhänget/Hundörat Rare Books, Stockholm 2011.

Lenses used by Jacob Mandeville to observe the sky.

                           From the estate of Helga Mandeville.

© Albin Biblom