CURIOSITY AND CONTROL

-av Kristoffer Leandoer

Först i backspegeln blir det uppenbart att det är framtiden vi tittar på. Vår egen framtid.

 

Så har Albin Biblom verkat genom hela sin konstnärsbana, ända sedan genombrottet för snart tjugo år sedan med The Journals of Jacob Mandeville (2001). Historien om den själsplågade museivaktmästaren förebådade ett decennium av fascination för alter egon och pseudonymer, mockumentärer – det dokumentära som gömställe för en riktig rövarhistoria. I all stillsamhet föregriper The Journals of Jacob Mandeville inte bara decenniets litterära autofiktion utan även filmer som Exit Through the Gift Shop och I’m Still Here, Återträffen och X&Y. Även verket Mechkar från 2005 är profetiskt. Omdebatterat blev detta dokument om Europas sista björntämjare med en annorlunda syn på vilt och tamt. När Albin Biblom synliggjorde dessa bulgariska romer, anade ingen att östeuropeiska romer med gatan som födkrok skulle tillhöra ett självklart inslag i vår egen gatubild bara några år senare.

 

Curiosity and Control är ett stort projekt, kulmen på decenniers konstnärligt intresse för vad människan gör med djur. Hur kunde han veta att våra tankar 2019 skulle upptas av just detta: det hot som människans gränslösa behov av dominans gjort henne till, inte bara för alla andra arter på jorden utan även för sig själv.

Sedan 1970 har 60 % av planetens djurbestånd utplånats. 301 däggdjursarter hotas för närvarande av utrotning. Det är lätt att skrämmas, men poängen med Curiosity and Control är att Albin Biblom lika mycket lockar som skrämmer: betraktaren dras in av skönheten i det som visas. Det är ett subtilt spel mellan levande och död, betraktare och betraktad, fängslad och fri, som tvingar oss att på allvar tänka över de mekanismer hos oss själva och vårt samhälle som lett oss hit – till fel sida om glaset.

 

Curiosity and Control handlar om vår grundläggande mänskliga drift att bemästra det farliga. Allt sedan assyrier och babylonier har segerherrar i triumftåg visat upp sina besegrade fiender i all deras vildhet och farlighet. Det har vi egentligen aldrig slutat med. Kolmården, Skansen, Eskilstuna och London Zoo är våra moderna triumftåg. De stora rovdjuren lockar den stora publiken. Dem man vore chanslös mot. Biologiska museet, Naturhistoriska riksmuseet, kuriosakabinett och dioramor, läroverkens vitrinskåp med skelett, formalinburkar och uppstoppade djur, är tidigare epokers triumftåg. Den vita tigern är djurparkens motsvarighet till indianerna i Buffalo Bills Vilda västern-show.

Först kommer oskadliggörandet, sedan katalogiseringen och därefter nostalgin. Först soldaterna och schaktmaskinerna, sedan antropologerna och biologerna med sina måttband, och allra sist kommer Disney: egentligen är det vi själva som besegrats, en del av oss själva som tämjts.

 

Det vackra och harmoniska i Albin Bibloms estetik; den klassiska kompositionen; bildernas patina, kopplingen till fotografins tidiga historia – storbildsformat, komplicerade framkallnings- och kopieringsprocesser – vaggar in betraktaren i ett bedrägligt lugn: som om vi befann oss i det förflutna, i samlandets tvångsneurotiska men ändå tryggt bekanta värld. När vi fattar är det försent att värja sig: det är vår egen blick vi möter, det är vår egen framtid vi ser.

 

Om The Journals of Jacob Mandeville framför allt handlade om människans besatthet av sitt eget ursprung, om hennes tvångsmässiga drift att bevara, kategorisera och katalogisera – hennes inneboende dödliga samlardrift, så handlade Mechkar om vårt behov av att tämja och kontrollera det som egentligen är starkare än vi. De dansande björnarnas underkastelse blir ett kvitto på att vi lyckats, ett-noll till människan mot naturen även denna gång. Och samtidigt är behovet av ständig bekräftelse på denna dominans ett mått på hur skör den är. Curiosity and Control skildrar sista steget i en sådan process, när människan tar sin dominans för självklar och oroas av den. Ju längre bort naturen kommer från vår vardag, desto mindre reellt blir hotet från den, och desto mindre reell blir också vår underhållning av att dominera den. Ingen luggsliten björn kan ändå mäta sig med ett tredimensionellt kosmorama där vi får titta rätt in i tigerns eller vithajens vidöppna gap, med digitala storbildsskärmar och virtuella verkligheter. I naturen är det betydligt glesare mellan sensationerna än på Discovery Channel.

 

Fotograferandet är samtidigt ett sätt att äga och ett sätt att avstå från att äga, ett sätt att döda det man åtrår och ett sätt att låta bli. Ett fotografi räddar sitt föremål från döden. Ett fotografi räddar sitt föremål till döden. Att den dubbelheten framgår bättre i engelskan blir man påmind om i Curiosity and Control, där samma verb – to shoot – används både för att avbilda något med kamera och att skjuta ihjäl det med gevär. Ordnandet var ett sätt att upptäcka världen, den zoologiska trädgården ett prov på hur vi måste få fängsla det vi själva fängslas av; människans inrotade behov att göra om den egna blicken till en bur för det den betraktar. Att se bara med ögonen var inte tänkbart: se gjorde man framför allt med händerna som grep, fångade, dödade, flådde.

 

Att bevara en levande varelse genom att döda den är bara en paradox för den som aldrig på allvar känt samlandets begär.

 

I Det vita rummet konstaterar Roland Barthes något som är uppenbart men ändå underligt: man tittar på fotografier av någon som är död – i Barthes fall hans mor – men när fotografiet togs så levde vederbörande. Föreställer fotografiet alltså någon som lever eller någon som är död? Vilket tillstånd är det som bevarats åt eftervärlden? Ända sedan mitten av 1800-talet har fotografiet haft ett särskilt förhållande till döden. Inte så få av fotografihistoriens milstolpar föreställer lämningar efter människor som strax innan dött en våldsam död – Che Guevaras lik, Weegees mordoffer på New Yorks gator, Capas stupade soldater, döda vietnameser, fram till Serranos och andras bårrumsmotiv – men från början var fotografens relation till döden fridsammare, genom den så kallade post mortem-fotograferingen demokratiserades porträtten av nyligen avlidna, och avbildningar av barnlik, fullt påklädda och ofta sittande i famnen hos sin sörjande far eller mor, är i själva verket ett av de vanligaste fotografiska motiven från 1800-talet.

Ibland när hela familjen ställt upp kring den nyligen avlidna, med stela och ovana miner, spända inför en lång exponeringstid, är det svårt att omedelbart se vem den avlidne är. Som om fotografiet i sig suddade ut lite av skillnaden mellan liv och död. Resten tar tiden hand om: Det vi vet är att när vi idag ser dessa foton är alla inblandade är döda för länge sedan. Inklusive fotografen. Vi betraktar dem med blicken hos en död.

Foton får levande att se döda ut, foton får döda att se levande ut. Foton visar på en punkt i tiden där skillnaden mellan dessa båda tillstånd inte längre är det centrala. Vad fotot säger är något annat, ovedersägligt: alla på denna bild har någon gång levt. Albin Bibloms bilder sällar sig till post mortem-fotografin i den meningen att de föreställer djur som inte längre lever, men som ser ut att leva i det ögonblick fotografen tog bilden, vilket av allt att döma bör ha varit för mycket länge sedan. Han ger dessa uppstoppade varelser illusionen av liv genom att flytta sig själv bakåt i tiden. De har också levat.

Det var definitivt begäret i en människas blick som tog deras liv en gång. Men nu är det en människas blick som gör dem levande igen, om så bara i silvergelatinets form så står de ändå definitivt levande inför våra ögon. På så sätt innebär Curiosity and Control en form av försoning. Genom Albin Bibloms försorg släpps människan för en stund tillbaka in i Edens lustgård, och får inbilla sig att hon åter ingår i skapelsens gemenskap – åtminstone så länge hon bara kan täppa till näsan för den bedövande instängda doften av formalin och damm.

 

Det kanske mest skrämmande är att samlandet faktiskt är en form av bevarande. Ett sätt att ackumulera kunskap, ett uttryck för kärlek. Så många skinn flådda med kärlek, så många fjärilar fastnålade med kärlek står och samlar damm på naturaliesamlingarnas hyllor. Flera sällsynta arter överlever idag endast tack vare de populationer som finns i zoologiska trädgårdar. Utan människans kontroll kan vi (för tillfället) inte lösa problemet med människans kontroll. Så här säger en av de intervjuade i Curiosity and Control:

”Jag har kommit fram till att en annan människas kärlek inte nödvändigtvis är något man vill uppleva. För gränsen är tunn mellan att älska något och att äga det. Äga det, kontrollera det ... Betrakta det som en ägodel.”

 

Om kärlek som en form av övergrepp och våld handlar Oscar Wildes stora fängelsedikt The Ballad of Reading Gaol. Innan han år 1895 dömdes till två års straffarbete för otukt hade Oscar Wilde med sina egna ord varit en språkets herre, a lord of language, högt upp i det viktorianska samhällets hierarki, tills hans övermod störtade honom och han själv hamnade i en bur. Upplevelsen att iförd handbojor betittas och begapas medan han väntade på fångtransport i flera timmar på en järnvägsperrong kallade han sitt livs värsta. Ur denna erfarenhet föddes så småningom rader vilkas sanning kan intygas av allt och alla som internerats, stoppats upp, ramats in, nålats fast, glasats in, kategoriserats och katalogiserats:

 

Yet each man kills the thing he loves,

By each let this be heard,

Some do it with a bitter look,

Some with a flattering word,

The coward does it with a kiss,

The brave man with a sword!

For each man kills the thing he loves,

Yet each man does not die.

 

Nu har vår destruktiva kraft nått fram även till oss själva. Vi ser inte längre in genom glaset till vitrinskåpet eller buren: vi ser i själva verket rätt i en spegel. Redan i ett ganska kort perspektiv är vi nämligen precis lika utrotningshotade som de uppstoppade eller inhägnade vilda djur vi står och tittar på – och det vet Albin Biblom. Och nu har det blivit dags att läsa inledningen igen: Först i backspegeln blir det uppenbart att det är framtiden vi tittar på. Vår egen framtid.

 

Kristoffer Leandoer

 

 

© Albin Biblom